Förlossning

Jag har inte skrivit en förlossningsberättelse. Det som ju är så intressant, för många. Så här, ett halvår senare (vem har sagt att man inte kan skynda långsamt?)

Det började runt 00-slaget natten till den 14/1 - 11, en värk (nja en RIKTIGT stor sammandragning kanske man kan säga... två - tre minuter senare, en värk till. Men jag slog bort tankarna, eftersom jag gått en vecka över tiden och Bebis (som Nea fick heta fram tills hon var åtta veckor) behagade aldrig titta ut. Jag var till och med bombsäker på att den, bebisen, skulle krympa tillbaka till ursprunglig storlek och rent av jävlas big time med mig.

När klockan var mellan 01 och 02, någon gång, ringde jag till förlossningen och meddelade at jag hade riktigt onda värkar. Men jag menade också på att det säkert inte var någon Bebis på gång ( se ovan!). Jag kunde försöka med en värktablett och ta ett varmt bad.

Jag är inte vidare förtjust i värktabletter och något badkar hade vi inte. Så jag satt där jag satt, bänkad i soffan och väntade ut värkarna. Som blev mer och mer intensiva... Men de hade hela tiden kommit med två - tre minuters mellanrum.

Tillslut gick jag in och väckte Niclas och sa att det nog kunde vara på gång... Och då var det precis som kroppen liksom tillät sig det, för då började värkarna göra ordentligt ont! Med två minuters mellanrum skrek jag som en stucken gris, däremellan var allt cool-lugnt.

Runt fyratiden kom vi in på förlossningen, fick CTG och Lena, barnmorskan, kollade om jag var öppen. 1 cm var jag det, vilket innebär att förlossningen, enligt läkare, då inte har satt igång ordentligt ännu. Fyra centimeter, DÅ är förlossningen igång. Om man ska lyssna till de lärda!
Jag blev orolig att de skulle skicka hem oss, men Lena såg ju hur ont jag hade och lät oss vara kvar inne på förlossningen.

En timma senare hade jag öppnat mig till 5 cm (DET GJORDE ONT ONT ONT! Eftersom kroppen egentligen brukar dryga ut det hela över en dag eller så, men inte min. Nu skulle bebisen ut!) Då sa Lena att hon förstod hur jobbigt jag hade det!

Eftersom min kropp arbetade så intensivt så hann den aldrig slappna av mellan värkarna, jag hade i stort sett spänt mig sedan kl 00, så Lena föreslog ett bad (eftersom jag vägrade ta något slags bedövande, n e j inte ens lustgas). Och det kunde jag ju absolut tänka mig! Så det blev ett varmt avslappnande bad, men jag har aldrig gillat att bada sådär mycket, så det varade inte så länge.

Efter det var det in på en förlossningssal, minns inte hur öppet det var då, men kan tänka mig en 7 - 8 cm. Där försökte de, återigen, få mig att ta någon slags bedövning, jag hade ju så ont. Men jag ville verkligen inte. Jag ville kämpa MED min kropp, inte emot. Jag ville vara medveten och känna ordentligt vad som hände. Och tur var väl det...

Runt 7- tiden på morgonen var det byte på avdelningen. Och vi fick en ny barnmorska, Anita. Jag kan i efterhand säga att jag mycket hellre behållit Lena. Det var även en ny undersköterska och en ambulansförare med. (Ambulansföraren var på lite upplärning, ifall han någon gång skulle behöva förlösa i ambulansen).
Även Anita propsade på bedövning av olika slag (jädra tjatande!), men jag tjatade tillbaka; Nej!
De sa även åt mig att jag skulle "andaaas..." och klappade på mig. Då skrek jag "RÖR mig INTE!"
 
( I ett skede gjorde det så fruktansvärt ont, så jag skrek på hjälp! Då undrade Anita med vad? Jag ville ju inte ha en bedövning. Väldigt professionellt svar kan jag tycka...)

Jag minns inte exakt, men runt klockan åtta så kollade Anita hur pass öppen jag var och försvann från salen. Strax efter det började jag känna en väldig lust att gå på toan, och göra den större varianten. Men det fick jag inte, för jag var tvungen att ligga där jag låg. Så då var det jag som började tjata. När ambulansföraren inte gav med sig bad jag han hämta Anita. Och efter ett tag gjorde han det.

När hon kom in sa hon att bebisen inte kunde vara på väg, jag hade ju inte varit tillräckligt öppen för ett par minuter sedan. (Det är nämligen så att när bebisen är på väg ut, så känns det som man har väldigt bråttom till toaletten och att man nog bra allt gärna skulle vilja stanna där ett tag!). Men hon kollade efter och "Oj! Här kommer ju bebisen!"

Sen var det dags för krystvärkarna och ja, det gjorde ju mer än ont. Men inom mig kände jag hela tiden "Min kropp är skapt för det här! Det gör ont, men den är skapt för det här. Kroppen vet vad den ska göra!" Men ändå skrek jag hela tiden att jag absolut inte fick gå sönder! (Det var min största oro!) "Nej, du gör inte det", men jag sa nog samma sak tusen gånger.

Ett tag var Anita orolig, för Bebis hjärtljud gick ner. Så det kom in en förlossningsläkare. Men jag oroade mig inte ett dugg. Jag trodde ju att alla var där för att titta på hur duktig jag var när jag födde barn! Jag visste inte att det inte brukade vara läkare med under förlossningen.
Och strax efter att läkaren kom in, så kom Bebis ut (08:29! )

Jag har hört många som säger "Jag glömde bort att fråga var det var för kön"- av olika anledningar! Men jag var nästan den enda som trodde att det var en flicka, och tävlingsinriktad som jag är (läs- avskyr att ha fel) så frågade jag det med en gång. Jag minns att jag tittade nöjt på Niclas, säkert trodde barnmorskan att jag var så lycklig. Men jag måste medge att jag var mycket nöjd med att jag hade gissat rätt kön!


2980 gram och 49 cm... Så liten var vår fina Bebis, vår vackra dotter... Som kikade omkring med sina plirande ögon. Äntligen hade Bebis kommit ut till oss, äntligen äntligen äntligen!!!!! Om jag var lycklig? Jag ÄR lycklig... Lyckligast på jorden till och med!

Första bilden på mor och dotter!